Private credit – den tysta risken ingen vill prata om

Alla finanskriser har samma startpunkt, de växer fram i områden som ingen ägnar riktig uppmärksamhet. 2008 var det bostadslån som ingen orkade ifrågasätta, 2021 handlade det om krypto och absurda spekulationsaktier. I dag pekar fler erfarna investerare mot ett annat hörn av marknaden, ett som blivit enormt men fortfarande lever utanför rampljuset: private credit. Det låter tekniskt och ganska oskyldigt, men bakom begreppet döljer sig en värld av onoterade företagslån som kan se hur stabila ut som helst, tills de inte gör det. Det är en stillsam sorts risk, en där kurvorna är perfekta just för att ingen ser vad som byggs upp under ytan.

Vad är private credit - och varför har det vuxit så snabbt?

Private credit är i praktiken företagslån som inte går via banken och inte handlas öppet. I stället går pengarna direkt från fonder, riskkapitalbolag och andra aktörer till företag som behöver kapital, ofta mot bättre betalt och med villkor som är betydligt mjukare än vad en bank hade gått med på. Under åren av rekordlåga räntor såldes det här in som det självklara alternativet, något som kunde ge lite extra avkastning när traditionella räntefonder inte levererade.

Det finns flera anledningar till att området blivit så stort,

• bankerna har blivit mer restriktiva efter finanskrisen,
• investerare har jagat avkastning när räntorna varit låsta i bottenträsket,
• private credit går att marknadsföra som ”stabil ränta” utan synliga svängningar,
• och stora institutioner, pensionskapital och rika privatpersoner har velat ha något som inte hoppar upp och ner som börsen.

På papperet ser allt ut att gynna alla, företagen får pengar, förvaltarna får avgifter och investerarna får snygga, jämna utvecklingskurvor. Men när kapital strömmar in för snabbt inträffar samma sak som alltid, kvalitetskraven urholkas, kontrollen försvagas och riskerna smyger in bakvägen.

Varför varnar ”kreditkungarna”?

Det är här personer som Jeffrey Gundlach och andra rutinerade obligationsförvaltare höjer rösten. De har sett hur sådana här cykler brukar utvecklas. Först kommer det nya, sedan de stora pengarna, därefter växer strukturerna bortom rimlighet, och till sist låtsas alla att problemen inte finns. När experter talar om private credit återkommer samma varningssignaler, bristande insyn, dålig likviditet och en övertro på modeller som antar att allt fortsätter som tidigare.

I en börshandlad obligation ser du varje dag hur priset reagerar på ny information. Marknaden tvingar fram en verklig värdering. I private credit sker inget sådant. Där kan ett lån ligga kvar på 100 procent av nominellt värde bara för att ingen uppdaterat siffrorna. Ett amerikanskt renoveringsbolag är ett talande exempel. I slutet av september var lånen fortfarande värderade till full återbetalning. Ett par veckor senare var bolaget i konkurs och värdet skrevs direkt ned till noll. Ingen utförsbacke, ingen förvarning, bara ett hopp rakt ner.

Ett annat fenomen som återkommer är fonder som låser dörren när läget blir obekvämt. Exemplet med den amerikanska kapitalförvaltaren som slog ihop en onoterad fond med en börshandlad systerfond är talande. Den noterade fonden handlades med cirka 20 procents rabatt mot sitt bokförda värde, den onoterade stod kvar på 100. När spararna flyttades mellan dem innebar det en omedelbar förlust, samtidigt som uttag stoppades. Det är så illikvida investeringar beter sig när verkligheten knackar på: det finns alltid en utgång, men det betyder inte att du släpps ut.

Den här utvecklingen sammanfaller dessutom med en marknad präglad av nästan euforisk framtidstro. AI-feber, rekordvärderingar och ständiga löften om en ny ekonomisk era gör att skuld börjar uppfattas som en detalj, inte ett varningstecken. Lånen blir ett drivmedel i ett system som redan spinner fort. Det är precis i sådana miljöer som riskerna byggs, tysta och ouppmärksammade.

Vad betyder det här för svenska sparare?

För många i Sverige känns det här som något som pågår långt borta, men så är det inte. Private credit dyker upp i allt fler portföljer, inte som rubrik, utan som ingrediens. Du kan sitta med sådan exponering via,

• tjänstepensionen, där alternativa krediter blandas in för att höja avkastningen,
• blandfonder som gärna visar jämna kurvor,
• globala kreditfonder som numera blandar både noterade och onoterade lån,
• och olika ”alternativa” investeringslösningar i försäkringsform.

Det behöver inte vara dåligt, private credit kan fungera utmärkt som en mindre del av en portfölj. Men det blir problematiskt när ingen vet vad som egentligen ligger under ytan, eller hur lätt det är att ta sig ur. Många tror att de äger något som beter sig som en vanlig räntefond, men sitter egentligen med lån som bara ändrar värde när de kollapsar.

Det verkliga hotet här är inte volatilitet, det är frånvaron av den.

Hur ska du tänka nu?

Det handlar inte om att springa ut ur marknaden eller att stoppa allt i madrassen. Men det är klokt att ta riskerna på allvar och titta igenom sin portfölj med lite större noggrannhet. Några frågor som är värda att ha med sig,

• Vet du vad du äger? Be om en konkret genomgång av vilka typer av krediter dina fonder faktiskt har.
• Hur snabbt kan du ta ut dina pengar? Finns det inslag som kan frysa uttag?
• Är private credit en liten krydda eller en stor komponent? Illikvida tillgångar hör hemma i marginalen, inte i centrum.
• Har du tillräckligt med likvida medel för att kunna agera när andra tvingas sälja?

Ingen vet när eller var nästa problem uppstår. Men historien visar att det som ser mest stabilt ut på ytan ofta är det som överraskar mest när trycket ökar. Private credit är just nu ett av de lugnaste, mest dämpade hörnen av det finansiella systemet, och just därför är det värt att titta närmare på.

Det som aldrig rör sig är sällan riskfritt. Det är bara otestat. Och när testet väl kommer är det alltid samma sak som avgör: vem som har likviditet, vem som har handlingsutrymme, och vem som trodde att en spikrak kurva betydde trygghet.